Min historia. Mitt varför.

Jag ligger på en solstol under ett vitt, stort parasoll. Vi är på en efterlängtad semester på Sicilien. Men jag är trött. Så galet trött. Jag glider in och ut ur vakenhet och sömn. Boken jag försöker läsa ramlar ur mina händer och ner i sanden gång på gång.Jag tittar ut mot havet. Där, i vattenbrynet, står en mamma med sin dotter. De håller varandra i händerna. Jag kan se att se hör ihop. På kroppsspråket, på gesterna, på mammans mjuka rörelser, på dotterns sätt att skratta. De ser starka ut tillsammans. Det är vackert, på ett plågsamt sätt.

Jag börjar tänka på min mamma, på vänner som är mammor, på andra kvinnor jag beundrar och ser upp till. Jag tänker på min egen längtan att bli mamma. En längtan som alltid kommer att finnas där och aldrig gå över.

Jag tänker på hur vi har kämpat. I tio år. Jag tänker på våra nederlag. På mina nederlag. På min kropp som inte vill det vi vill. På våra missfall. Ordet missfall förresten. Varför pratas det så lite om det? Och behöver vi inte ett nytt ord för det? Miss. Fall. Som om skulden ligger på mamman. Att hon missade att göra något som var viktigt för barnet när hon var gravid. Att hon blev ännu ett fall i statistiken. En siffra.

Jag tar ett dopp, skakar av mig de salta dropparna, lutar ansiktet mot solen och kraften av längtan knockar mig.

Minnet av mamman och dottern, där på en strand på Sicilien, har etsat sig fast i mitt hjärtbibliotek av besvikelser, rädslor, förtvivlan och hopp. Men det jag inte visst då, den 26 juli 2016, när jag skrev ovanstående anteckning på min mobil, var att jag var gravid. Att den obeskrivliga tröttheten hade en anledning. En anledning som jag fortfarande fingrar på och har svårt att ta in. En anledning till mitt varför. Vår älskade, älskade son Sigge.

Det vackra, det röriga, det operfekta

En sak jag har lärt mig genom alla dessa tio år är att det är det svåra, det hårda, det röriga, det misslyckade, det lyckade, det avgrundsdjupa, det himmelshöga som har gjort mig till den jag är. Jag förstår det nu. Jag omfamnar det. Det är verkligen en ynnest att få fotografera allt det vackra och roliga, men också det röriga och operfekta. Det är ju så livet är. Och mitt mammahjärta är för evigt tacksam över hur oväntat och underbart livet kan vara.